Доступ ограничен

england football championship betting tips

Sky Bet Championship heter andradivisionen i England sedan säsongen 2018/14.. Football League Championship som är ligans fulla namn är nämligen högsta. Vi följer odds på andradivisionen i England och tippar Stryktipset och.
Sweden Allsvenskan Betting Odds. View all available outright and match odds, plus get news, tips, free bets and money-back offers. All you need to bet.
#Championship #Betting #Tips #Football #Gambling #lufc #bees. Predictions & Betting Tips, Match Previews England League Championship Saturday,. Spara

Play >>>

50 to 50.000 Football Betting System

#Championship #Betting #Tips #Football #Gambling #lufc #bees. Predictions & Betting Tips, Match Previews England League Championship Saturday,. Spara
www.bettingexpert.com/se/tips/fotboll/england/premier-league‎
Football betting tips from Bettingrunner to increase your winning rates. Choose the betting tip or accumulators from the best football tipster to find out the football.
England - Premier League UK Football betting odds, resultat och mera från William Hill, the online bookmaker. Allt du kan tänka dig att spela på England.

Play here >>> england football championship betting tips

Video

Matt Le Tissier Champions League Preview And Betting Tips HD

Play online >>>

The Championship | Tippa Stryktipset - Förslag & resultat på veckans Stryktips!

Доступ ограничен

Det tog Middlesbrough sju år från det att de åkte ur Premier League 2009 att ta sig tillbaka till Premier League, och det var knappast utan sina sorger, bekymmer och besvär längs vägen.
Det kan alltså vara på sin plats att ge ett erkännande till Aitor Karanka, den manager som till sist faktiskt tog dem tillbaka till Premier League.
Det går samtidigt inte att bli alltför förvånad över nyheten under dagen att Middlesbrough och klubbens ordförande Steve Gibson har beslutat sig för att ge Aitor Karanka sparken.
Det är i själva verket ett beslut som har legat i luften i minst ett år, ända sedan Karanka under ett par dagar förra säsongen blev beordrad att lämna klubben efter bråk med spelartruppen.
Aitor Karanka gjorde ett väldigt bra The Championship-lag av Middlesbrough, en av de bättre nykomlingarna i Premier League på många år.
Men taktiskt har steget upp till Premier League inte varit lätt.
Karanka uppnådde en vinstprocent om 52% i The Championship, en vinstprocent som har sjunkit till ohållbara 15% i Premier League.
Middlesbrough har inte gjort mycket väsen av sig under säsongen.
De har inte brottats med samma krisstämpel som Sunderland, Swansea och stundtals Leicester.
De har inte varit oförutsägbara på samma sätt som Hull City och Crystal Palace.
Luften har långsamt sjunkit ur Middlesbrough och de har sakta men säkert pyst ned under nedflyttningsstrecket.
Mycket har att göra med Aitor Karankas taktiska mindset.
Som bara kan beskrivas som i första hand defensivt.
Vilket inte måste ses enbart i ett negativt ljus.
just click for source att ha spenderat några stora pengar har Middlesbrough i själva verket presterat ligans fjärde bästa defensiv.
Karanka kan organisera ett försvar, en nödvändig egenskap i botten av Premier League.
Men det har samtidigt tagits till sin överdrift och skett på en för stor bekostnad på anfallsspelet.
Middlesbroughs matcher är målfattiga matcher, med ett målsnitt under två mål.
Middlesbrough har bara gjort två ynka mål ända sedan årsskiftet.
Middlesbrough producerar lägst antal skott och chanser av alla lag i Premier League.
De gör minst mål av alla lag i den engelska ligafotbollen.
Det är i själva verket inte något nytt fenomen.
Middlesbrough hade redan förra säsongen vad som rimligtvis borde ha betraktats som det starkaste anfallet i hela The Championship.
Ändå presterade Middlesbrough bara 63 mål på 46 ligamatcher.
Den här säsongen har Newcastle jämförelsevis redan gjort 70 mål på 37 matcher.
Det fanns en frustration kring Middlesbrough och Aitor Karanka redan då.
Alla spelare vill spela fotboll och försöka göra mål.
Vi kan vara rätt säkra på att det var precis vad förra säsongens bråk med bland andra Stewart Downing också handlade om, synen på hur laget spelade fotboll.
Ett bråk som bara för några dagar sedan blossade upp igen.
Frustrationen har också varit påtaglig hos Middlesbroughs supportrar som från läktarna har vädrat sitt missnöje och sin vilja att se ett mer offensivt spel från Middlesbrough.
Aitor Karanka gjorde sig här inga tjänster alls genom att kritisera supportrarna för att vilja spela långbollar, när det i själva verket är hans egen taktik som helt isolerat en skicklig anfallare som Alvaro Negredo.
Frustrationen blev inte det minsta mycket mindre när Middlesbrough mer eller mindre kastade bort kvartsfinalen i FA-cupen mot Man City, möjligheten att få spela på Wembley och en teoretisk chans till en cuptitel.
Det var åtta dagar till nästa ligamatch, det var ett reservbetonat lag.
Det var en bortkastad chans och inte ens ett allvarligt försök.
Få saker är mer demoraliserande.
Aitor Karanka har genomgående varit en kantig figur i Middlesbrough.
Utöver kritiken mot supportrarna så riktade han en skarp känga till sin styrelse efter att de inte värvat alla spelare han ville ha i januari.
Där har varit utbrotten både mot spelartruppen som helhet och mot enskilda spelare.
Samtidigt verkar spelartruppen alltmer ha tappat förtroendet för Karanka.
Steve Gibson, Middlesbroughs ordförande, har gjort sig känd genom åren för att vara mycket lojal med sina managers.
Han har också vid ett flertal tillfällen genom åren lugnat ned situationen och räddat kvar Aitor Karanka på sitt uppdrag.
En fin attityd och en riktigt bra ordförande att jobba för, men kanske var beslutet att sparka Karanka ett beslut som borde ha fattats tidigare.
Med elva matcher kvar på säsongen finns inte mycket att jobba med för Middlesbrough för att rädda sig själva kvar i Premier League.
De hoppas så klart få samma effekt som Hull City och Swansea fick.
Eller kanske snarare som Leicester fick med Craig Shakespeare.
För liksom Leicester så befordrar nu Middlesbrough sin assisterande tränare, Steve Agnew.
Precis som Shakespeare så är Steve Agnew spelarnas manager.
Hans taktik kan bara gå ut på att frigöra glädjen hos sina spelare, deras känsla av frihet och anfallslust, och hoppas att den entusiasmen kan bära Middlesbrough till tillräckligt många poäng för att hålla sig kvar i Premier England football championship betting tips />Vi kan alltså räkna med ett mer offensivt Middlesbrough som jobbar som kaniner.
Det har i alla fall bättre förutsättningar att fungera än vad alternativet bevisligen har haft.
Och även om vi absolut bör ge Aitor Karankas dennes erkännande för att ha tagit Middlesbrough tillbaka till Premier League så måste vi också konstatera detta: Att Middlesbrough verkligen inte ska behöva ligga i farozonen för att åka ur Premier League!
Att de ändå gör det är ett misslyckande.
Ett misslyckande som kan vara för sent att hinna reparera.
Men nu har Middlesbrough åtminstone gett sig själva chansen.
Engelska storklubbar skulle helt tydligt må bra av att bli bättre defensivt och sluta betrakta defensiv kompetens och organisation som något omodernt och fult att hålla på med, mot all tradition och allt förnuft.
Men Aitor Karanka tog å sin sida defensiven för långt.
Hur skulle jag egentligen känna för Europa League som Man Utd-supporter, den här säsongen när Man Utd faktiskt till skillnad från förut faktiskt deltar i turneringen som sådan och inte slängs in i den som någon form av tröst efter att ha gjort fiasko i Champions League?!
Det var en fråga jag ställde för mig själv redan inför säsongen och har fortsatt ställa under säsongen.
Skulle det vara möjligt att lyckas uppbåda något som helst genuint intresse i och engagemang för matcherna i Europa League under säsongen, eller skulle det vara mer av ett pliktskyldigt tittande som mest tjänade som en sur påminnelse av vad det var man gick miste om?
Skulle jag se på Europa League som en meningslös distraktion från betydligt viktigare saker?
Det är ingen hemlighet att engelska klubbar i stor utsträckning har sett på Europa League på det sättet.
Andra saker är helt enkelt viktigare, då i första hand naturligtvis ligaspelet, antingen att säkra nytt kontrakt, att jaga en plats i Champions League, eller i enstaka fall slåss om ligatiteln.
Det är inte heller någon hemlighet att det är i Champions League Man Utd helst vill vara.
Men det har faktiskt känts helt normalt.
Där finns precis samma nervositet inför och under matcherna som jag kommer ihåg från alla Champions League-kvällar.
Gruppspelet var kanske något av en transportsträcka, men det var det ofta i Champions League också.
Men när det vankas slutspel så kryper nerverna utanpå kroppen.
Där finns precis samma dramatik och samma känsla.
Jag lägger precis lika mycket energi på att fundera över möjliga motståndare, på att hoppas att det laget ska vinna och det laget bli utslaget, på att se fram emot en kommande lottning av nästa omgång och hoppas på att Man Utd är med i den.
Där infinner sig precis samma krypande cupspänning.
Inte beror det på någon känsla att där bara finns Europa League kvar att spela om för Man Utd.
Där är fortfarande full kubbning i ligaspelet om åtminstone fjärdeplatsen, och kanske bättre än så till och med.
Jag har fortfarande alla möjligheter i världen att hävda både för mig själv och för andra att det finns viktigare saker än Europa League här i världen, om jag ville det.
Det går naturligtvis att hävda att känslan för Europa League enbart beror på att det hägrar en plats i Champions League för vinnaren.
Det är självfallet svårt för att inte säga omöjligt att separera glädjen över pokalen från glädjen över Champions League-platsen.
Jag kan bara konstatera att jag har samma känsla som inför matcher i FA-cupen, som inte ger någon Champions League-plats.
Det är på något sätt en glädjande upptäckt att göra att jag ändå känner på det sättet för Europa League.
Lite oroade jag mig nämligen för att ha blivit så cynisk under dessa år med den moderna fotbollen att jag hade låtit det perfekta bli det godas fiende.
Att jag blivit så snobbig att om det inte är Champions League så får det minsann vara.
Visst kan det vara så att jag mentalt rättar munnen efter matsäcken.
Hjärnan och psyket är ju flexibelt på det sättet, det finns egentligen ingen hejd på vad vi förmår rationalisera.
Det handlar naturligtvis om en subjektiv upplevelse, men det är å andra sidan vad supporterskapet till fotbollen i sin kärna faktiskt handlar om — subjektiva upplevelser.
Men där finns även objektiva omständigheter.
Dan Kilpatrick publicerade igår en artikel i FourFourTwo om hur den ökade konkurrensen i Premier League har ökat FA-cupens status, snarare än att ha sänkt den som normalt sett är den allmänna uppfattningen.
Kilpatrick tar så klart sin utgångspunkt i hur den här säsongens fyra semifinalister samtliga är engelska superklubbar.
Resonemanget är både enkelt och övertygande.
Det faktum att där nu finns sex superklubbar i Premier League, men bara fyra Champions League-platser, och definitivt bara en enda ligatitel, så innebär det ofrånkomligen att minst två, troligtvis fler, av dessa klubbar måste misslyckas i ligaspelet.
FA-cupen blir därmed ett viktigt sätt att rädda ansiktet och kanske även säsongen.
Det slår mig att ett helt analogt resonemang skulle kunna föras om Europa League.
Där kommer alltid vara åtminstone någon eller några engelska superklubbar som deltar som har haft eller är på väg att ha en misslyckad ligasäsong.
De allra bästa europeiska klubbarna deltar naturligtvis inte i Europa League, det är ändå en finfin titel och en väldigt svår titel att vinna.
Precis som att vinna FA-cupen kan rädda både ansikte och säsong för en klubb så kan att vinna Europa League göra detsamma.
Det är inte varje säsong det ges tillfälle att lyfta en europeisk cuptitel.
Det lyfter i ett svep en säsong från att vara potentiellt misslyckad till lyckad.
Om engelska klubbar har struntat i Europa League förut, så kan detta få de engelska klubbarna att ändra åsikt.
Det vore en positiv utveckling.
Det är en av mina pet peeves både hur många engelska klubbar har börjat strunta i att försöka vinna cuptitlar och hur supportrar till engelska klubbar plötsligt har börjat snobbigt avfärda titlar som oviktiga.
Det finns alla skäl att tro att detta har ett samband med engelska klubbars återkommande underprestationer i europeiskt cupspel.
Det kommer alltid kunna sägas att det bara är Europa League.
Och i någon mening så är det naturligvis också bara Europa League, där finns något bevisligen större än Europa League.
Men när jag sätter mig ner ikväll och följer Man Utds försök att besegra FC Rostov på Old Trafford och ta sig till kvartsfinal i Europa League, då är det inte så bara.
Då kommer det göra riktigt ont om de misslyckas.
Precis lika ont som det har gjort när Man Utd har åkt ut ur Champions League.
Och det enda jag alltså kan säga om det på förhand är att det är jag glad för.
I gårdagens blogg pratade jag bland annat om falska illusioner.
Då i relation till Leicester.
Men där finns naturligtvis fler exempel.
Ett sådant exempel blev onekligen den oundvikliga konsekvensen av den galensprakande matchen på Etihad mellan Man City och Monaco, en match Man City hann med att leda, tappa, hämta upp, tappa igen, vända och vinna innan den var färdig.
Det blev 5-3 till Man City i en orgie av mål och underhållning, även om de båda lagens defensiva coacher möjligen återfanns på en bar tillsammans timmarna efter matchen gråtandes i varandras armar.
Men i den extas som rådde direkt efter matchen, och dagarna därefter, så var det hur som helst en seger som fick många att spekulera i att Man City nu kunde vinna Champions League.
Så olika är det alltså möjligt att se på en fotbollsmatch och så olika kan alltså slutsatserna därför bli.
De som började spekulera i att Man City kunde vinna Champions League måste alltså ha sett matchen mot Monaco som ett bevis för att de kunde det.
Jag såg å andra sidan Man Citys match mot Monaco som ett bevis för varför de inte kommer kunna vinna Champions League.
För mig är det ett enkelt resonemang.
Det är absolut inte nödvändigt att vara ett defensivt spelande lag för att vinna Champions League, vi har många exempel på motsatsen.
Men alla lag som ska vinna Champions League måste ha ett tillräckligt bra försvarsspel, en tillräckligt välorganiserad defensiv organisation och kompetens.
Detta saknar Man City.
Pep Guardiola säger mer eller mindre så själv.
Han konstaterade redan direkt efter matchen mot Monaco att Man City skulle vara tvingade att anfalla lika friskt i returmatchen eftersom de aldrig skulle kunna vinna genom att försvara sig.
Men i övrigt har Pep Guardiola naturligtvis helt rätt.
Anfall är Man Citys bästa försvar, eftersom de i själva verket något hårdraget knappast har något försvarsspel.
Åtminstone inte ett försvarsspel i meningen att Man City skulle vara kapabla att stänga ned några matcher på den här nivån.
Offensivt håller dock Man City mycket hög klass.
Och den bästa taktiken för Man City måste alltså vara att blåsa full fart framåt och banka på att de har mer firepower i sin fully armed and operational battle station än vad deras motståndare har.
En slutsats som Pep Guardiola verkar ha landat i fullt ut först efter förlusten mot Everton i mitten av januari.
Och gjort det med den äran ska sägas!
Både prestation och resultat har höjts betänkligt efter det beslutet.
Man City har stärkt sin position i ligaspelet, gått fram som en slåttermaskin i FA-cupen, och med andra ord satt sig själva i en åtminstone fördelaktig position inför returen mot Monaco i Champions Leagues slutspel.
Alla kurvor pekar plötsligt uppåt igen.
Fart har blivit nyckeln.
Leroy Sané och Raheem Sterling har blivit ett riktigt starkt radarpar på varsin kant och bidrar till att det går blixtrande snabbt i Man Citys anfallsspel.
Ett anfallsspel i vilket David Silva, som gör en lysande säsong under Guardiola, är en viktig kugge.
Och Gabriel Jesus, utöver att se mycket lovande ut själv, har varit nyttig konkurrens för Sergio Aguero.
Pep Guardiola som har ett rykte om sig, till stor del självodlat, att vara den store fotbollsideologen har alltså visat sig vara mycket pragmatisk den här säsongen.
Man kan tycka att han inte har gjort sig själv england football championship betting tips tjänster i spelartruppens sammansättning, men när truppen har givit honom lemoner så har i alla fall Guardiola bestämt sig för att göra lemonad.
Det är något jag generellt uppskattar när en manager faktiskt gör en nykter och strategisk analys av sin spelartrupp, dess styrkor och svagheter, och anpassar lagets taktik och inställning därefter.
Istället för att som så ofta är fallet när en manager tvingar på en spelartrupp sin taktiska idé alldeles oavsett om han har spelarna för det eller ej, eller om det är effektivt relativt konkurrensen.
Pep Guardiola har på så vis maximerat Man Citys chanser till framgång den här säsongen.
Det innebär att de kommer sluta på en framskjuten position i ligan, även om det verkar ha hunnit rinna alldeles för mycket vatten under bron för dem att faktiskt vinna ligan.
Och det innebär att Man City har en mycket god chans att vinna FA-cupen.
Kanske hade Man City rimligtvis hoppats på mer inför den här säsongen, men som en första säsong med Pep Guardiola, varandes i Premier League, så är det ändå en säsong som i så fall måste betraktas som godkänd på gränsen till lyckad.
Återstår gör då Champions League.
Hur långt räcker Man Citys maximerade chanser där?
Ja, det kanske räcker för att besegra Monaco och i så fall ta sig till kvartsfinal, även om vi inte riktigt kan hålla det för säkert.
Men Monaco kan och kanske till och med bör Man City besegra, eller i alla fall kunna slå ut.
Och visst finns det några klubbar i kvartsfinallottningen som Man City borde kunna anses ha rätt goda chanser mot.
De måste inte åka där heller.
Men att vinna Champions League?
Nej, inte med det försvarsspelet.
Inte mot klubbar som både har anfallsspelet att maximalt utnyttja Man Citys bristande defensiv och försvarsspelet att hålla Man Citys offensiv i herrans tukt och förmaning.
Klubbar som Real Madrid, Atlético Madrid, Bayern München och Juventus.
Men det gör inte resan mindre spännande.
Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät oss veta att en klubb som Leicester skulle aldrig någonsin kunna vinna en så pengatät fotbollsliga som Premier League.
Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät oss därefter veta att Leicesters osannolika ligatitel bara var möjlig eftersom storklubbarna underpresterade och att det bara visade på hur överskattad Premier League är som liga, de skulle aldrig klara sig i Champions League.
Leicester vann sin grupp.
Det fotbollsindustriella åsiktskomplexet lät sedan oss veta att mot ett spanskt topplag som Sevilla så skulle Leicester ha knappt något alls att hämta, en så rudimentär taktik skulle aldrig klara sig mot Sevillas fotbollspoesi.
Två matcher senare och Leicester är klara för kvartsfinal.
Genom att ta sig till kvartsfinal gör alltså Leicester vad Arsenal har misslyckats med de sju senaste säsongerna.
Leicester gör vad Liverpool inte har klarat av sedan 2009, vad vare sig Chelsea eller Man Utd har gjort sedan 2018, och vad Man City med alla sina miljarder bara klarat av en enda gång.
Craig Shakespeare, så sent som för bara några veckor sedan aldrig något mer än en assisterande manager, blir därmed den blott andre engelske managern i historien som tar en engelsk klubb till kvartsfinal i Champions League, sedan den turneringen bytte till sitt större och mer moderna format.
Vad talade för Sevilla inför den här åttondelsfinalen?
Jo, naturligtvis att de är ett lag som krigar om ligatiteln i La Liga, som har ett mycket gott anseende, samtidigt som Leicester är ett lag som slåss mot nedflyttning i vad som så många menar är ett medialt och kvalitativt överskattat Premier League.
Jo, naturligtvis att Sevilla är en klubb med en närmast enastående europeisk cuperfarenhet, de mesta vinnarna av Europa League genom tiderna, och med tre raka sådana titlar i bagaget inför den här säsongen, samtidigt som Leicester är fullständiga noviser i europeiskt cupspel.
Leicester har Danny Simpson, Wes Morgan, Marc Albrighton och Shinji Okazaki.
Jo, naturligtvis att Sevilla har en av den nutida fotbollens mest spännande, dynamiska och karismatiska poptränare i Jorge Sampaoli, omvittnat erkänd och geniförklarad.
Leicester har en helt anonym coach som ny manager som bara är en propeller på ryggen från att vara mer Astrid Lindgren än Shakespeare.
Jo, naturligtvis att Sevilla är det för stunden poppiga hipsterlaget som alla hoppas på och vilka det är fint och ett tecken på god smak att vilja att de ska gå långt.
Leicester är raka motsatsen till alla poppiga hipsterföreställningar, de är snarare den missnöjda arbetarklassen.
Sevilla är nog det bättre fotbollslaget av dessa båda, om detta kan vi troligtvis vara överens.
Åtminstone i sina bästa stunder.
Men fotbollens verklighet är inte att alltid bedömas enbart utifrån sina bästa stunder.
Något som hipsteråsikterna så sällan tar med i beräkningen.
Vad talade då egentligen för Leicester inför den här åttondelsfinalen?
Absolut ingenting skulle man kunna säga.
Men Sevilla hade Samir Nasri i laget och Leicester hade Jamie Vardy i laget.
Det räckte alldeles utmärkt, och då pratar jag inte enbart om den situation alla omedelbart kommer att tänka på.
Det räckte för att Leicester spelar kvartsfinal i Champions League.
Och där gör de för närvarande Juventus, Bayern München, Dortmund, Barcelona och Real Madrid sällskap.
Och aldrig någonsin har det väl varit lättare att finna ett fel i en sådan uppräkning tidigare.
Och den enda återstående frågan inför lottningen på fredag är så klart om de lyckas få något engelskt sällskap med sig.
När AFC Wimbledon i slutet av maj firade sin dramatiska seger i League Twos playoff, efter en dramatisk semifinal mot Accrington Stanley och därefter en final mot favorittippade Plymouth Argyle, så var det inte bara uppflyttningen till League One som Wimbledons supportrar firade och kontemplerade, utan mer specifikt två enskilda matcher, varav en i synnerhet.
AFC Wimbledon har naturligtvis mött MK Dons förut.
Närmare bestämt fyra gånger.
Tidigare säsonger har det handlat om cupspel, den här säsongen england football championship betting tips om ligaspel.
Men dessa fyra matcher mot MK Dons, eller Milton Keynes som Kamrat Linhem envist hänvisar till dem, har samtliga haft det gemensamt att de har spelats på bortaplan, på Stadium: MK.
Kvällens match är den första matchen dessa båda klubbar emellan då MK Dons, klubben som genom sina ägare stals från Wimbledons FC supportrar och samhälle, återvänder till brottsplatsen.
Det vill säga den första matchen då AFC Wimbledon tvingas öppna Kingsmeadows dörrar och på hemmaplan och inför sin hemmapublik möta sin allra värsta fiende.
AFC Wimbledon är redan en framgångssaga i sin egen rätt.
Övriga sådana klubbar, såsom Ebbsfleet United och FC United of Manchester, har alla brottats med problem.
Vad skulle då AFC Wimbledon betrakta som en seger den här kvällen?
Att vinna mot MK Dons naturligtvis.
AFC Wimbledon förlorade säsongens första möte borta mot MK Dons, i början av december, och det var en förlust som var blott den andra sedan augusti och en förlust som satte punkt för en i övrigt stark höstsäsong, och inledde en svit under vilken AFC Wimbledon bara vann två england football championship betting tips de tolv kommande matcherna.
Att sluta ovanför MK Dons i League One-tabellen.
Det går så klart inte att komma ifrån att det vore ett mått på framgång för AFC Wimbledon, nu när de vet att de kommer att hålla sig kvar.
Kvällens match är dock viktig och möjligt avgörande för att komma före MK Dons.
Med tio matcher kvar på säsongen ligger AFC Wimbledon på trettonde plats, tre poäng före MK Dons.
Om MK Dons vinner ikväll så passerar de AFC Wimbledon i tabellen.
En symbolisk konsekvens som helt säkert skulle få en förlust att smärta desto värre för AFC Wimbledons spelare och supportrar.
Att komma ifrån den här matchen utan att drabbas av några sanktioner för bristande säkerhet eller supporterincidenter.
Säkerhetspådraget inför matchen har varit omfattande och naturligtvis en stor belastning för en liten klubb som AFC Wimbledon.
Kingsmeadow är knappast anpassat för uppgiften.
Endast 650 biljetter har delats ut till bortasupportrarna, bara hälften har utnyttjats.
Det kan låta trist med säkerhetsrutiner, men det visar i alla fall på en sak, nämligen hur mycket den här matchen betyder för AFC Wimbledon och deras supportrar.
Det kommer vara många känslor och heta känslor som kolliderar på Kingsmeadow ikväll.
Och som vanligt när känslorna är så heta så kan vi inte vara säkra på att alla människor kommer kunna hantera dem.
Fotboll handlar mycket om känslor.
Det är inte något att undvika utan snarare något man måste acceptera och hantera.
Att förvänta sig att kvällens match bara skulle vara en i mängden för AFC Wimbledon, efter att ha slitit i över ett årtionde för att bygga upp sin klubb igen, med MK Dons-fansens ramsor ringandes i öronen under dessa år, vore allt annat än realistiskt.
När FA, med uppgift att värna om fotbollens roll i samhället, bad en panel bestående av tre personer att besluta i frågan om ägarnas rättighet att flytta Wimbledon FC till Milton Keynes så landade de inte bara på ägarnas sida, utan två av de tre ledamöterna passade också på att påpeka att det minsann inte låg i fotbollens vidare intressen att starta upp någon ny klubb i Wimbledons ställe.
Det var femton år sedan.
Mer eller mindre alla som har någon form av hjärta i fotbollen hade redan där och då kunnat säga till dessa hjärtlösa FA-byråkrater att de hade helt fel.
Steg för steg, division genom division, genom återkomsten till Football League, genom segern i playoff-finalen på Wembley i maj, har AFC Wimbledon ägnat femton år åt att också bevisa dem fel.
Ikväll har AFC Wimbledon chansen att visa både FA och MK Dons precis hur fel de hade.
Det var i den 73:e minuten på Ramon Sanchez Pizjuan för ganska precis tre veckor sedan som Leicesters säsong till synes tog en vändning från det smått katastrofala till det märkbart bättre.
Jamie Vardy avslutade då en lång måltorka genom att stöta in reduceringsmålet till 1-2 mot Sevilla, vad som också skulle visa sig vara ett mycket viktigt bortamål.
Matchen slutade också 1-2.
Något dygn senare fick Claudio Ranieri chockartat sparken av Leicesters styrelse.
Anledningen var uppenbar och okomplicerad, nämligen lagets mycket utsatta position i nedflyttningsstriden och risken att åka ur Premier League.
Craig Shakespeare, assisterande tränare sedan flera år i klubben, tog för stunden över Ranieris uppgifter.
Det var en förändring som gav en till synes omedelbar effekt.
Leicester har därefter passat på att kvickt vinna sina två ligamatcher, först mot Liverpool och därefter mot Hull.
Hastigt och lustigt fick Leicester därmed luft mellan sig själva och nedflyttningsstrecket och ser helt plötsligt ut att ha goda chanser att hålla sig kvar i Premier League igen.
Det var med andra ord en rejäl sväng mot det bättre som tog fart den där onsdagskvällen i Sevilla.
Men här kan så klart också finnas alla skäl att för första gången den här veckan prata om så kallade falska illusioner, något som vi kommer få skäl att återkomma till för övrigt.
För det där målet och dess efterspel har resulterat i en del ganska märkliga tankegångar.
För det första kan det konstateras att Leicester faktiskt bara har spelat två matcher sedan matchen mot Sevilla.
Vilket naturligtvis var en fördel.
Liverpool var vänliga nog att spela på ett sätt som passade Leicester alldeles utmärkt.
Hull var ett beskedligt motstånd.
Det är inga väldiga svårigheter som Leicester har ställts inför sedan dess.
För det andra var det som om målet fick både den ena och den andra betraktaren att utnämna Leicester till favoriter i åttondelsfinalen.
Det var som om Jamie Vardy hade gjort 2-1 istället för 1-2.
Det kunde kanske vara på sin plats att påpeka att Leicester faktiskt inleder kvällens match i underläge, och blev i allt väsentligt utspelade under stora delar av första matchen.
Visst, det är inget omöjligt läge för Leicester.
Bortamålet innebär exempelvis att 1-0 är ett resultat som räcker för dem.
Och Leicester har bevisligen blivit bättre sedan Claudio Ranieri fick sparken.
Det kan diskuteras i evighet vad, vem eller vilka det beror på, men så är det hur som helst.
Självförtroende och moral spelar så stor roll i sådana här sammanhang.
Men naturligtvis är Sevilla fortfarande stora favoriter att ta sig vidare till kvartsfinal här.
De är ett topplag i La Liga och har tonvis av europeisk cuperfarenhet av en vinnande karaktär.
Idén att Leicester skulle lyckas hålla nollan mot Sevilla får mig nästan att fnittra oanständigt.
Och då måste Leicester helt plötsligt börja jaga mål.
Craig Shakespeare fick bara för någon dag eller två sedan veta att han har fått jobbet som Leicesters manager i alla fall säsongen ut.
De båda vinsterna mot Liverpool och Hull tryggade det utfallet.
Skulle Leicester lyckas frambringa en tredje raka hemmavinst, mot Sevilla, och lyckas ta sig till kvartsfinal i Champions League så kan det bara beskrivas som helt sensationellt.
Mer sannolikt är så klart att vad som startade mot Sevilla för tre veckor sedan får ett brutalt stopp just mot Sevilla ikväll.
Att Jamie Vardys mål på bortaplan visade sig vara just precis den hägring om ett hopp som varje nykter betraktare måste ha sett det som, och att Leicesters Champions League-äventyr tar slut som väntat i åttondelsfinalen mot Sevilla.
Och liksom det första resultatet mot Sevilla fick följdverkningar för Leicesters kommande matcher och resultat så kan detsamma självfallet komma att gälla också för det andra resultatet.
Framstegen för Leicester med Craig Shakespeare bygger mycket på medvind, magi och momentum.
En motgång kan snabbt och effektivt sätta stopp för en sådan utveckling.
Och med ett flertal kommande viktiga och svåra ligamatcher under den närmaste tiden, som till stor del kommer att avgöra om Leicester håller sig kvar i Premier League, så kommer det att vara en dramatisk period för Leicester och för Craig Shakespeare.
Deras stora styrka under den perioden vore att kunna elda sitt sista bränsle från deras fantastiska fjolårssäsong.
Men när Leicester åker ur Champions League, då finns det inte längre något sådant bränsle kvar att elda.
Då är det sagorna slut.
Då är det tillbaks till den bistra och karga verkligheten.
Så frågan vi ställer oss inför kvällen är kanske följande: Kan Leicester ge oss ännu en saga?!
Det brukar sägas att FA-cupen är mer eller mindre död för de engelska storklubbarna.
Samt att de engelska storklubbarnas laguttagningar visar hur de inte tar FA-cupen på allvar och därmed är de som håller i den blodiga kniven som de något förläget försöker rycka loss ur FA-cupens rygg.
Det kan med den storyn i bakhuvudet framstå som något märkligt hur just dessa engelska storklubbar ändå har vunnit FA-cupen 26 gånger under de senaste 30 åren, samt hur två av de gånger under dessa år som de inte vunnit FA-cupen inträffade innan den moderna fotbollens ankomst.
Det kan också framstå som något märkligt sett till att de olika finallagen under samma tidsperiod har sett mer eller mindre identiska ut ifråga om storlek och spelstyrka.
Storyn om hur de engelska storklubbarna alls inte bryr sig om FA-cupen tar sig i alla fall inte uttryck i några resultatlistor.
Det kan också framstå som ett något märkligt tillfälle att framföra den åsikten sett till FA-cupens semifinalbesättning den här säsongen.
Tottenham, Man City, Arsenal och Chelsea är så maffiga semifinaler som går att få.
Liverpool är också den enda storklubben som förlorat mot något annat än en annan storklubb.
Det är med andra ord några riktigt häftiga semifinaler vi har framför oss som ska spelas på Wembley i mitten av april.
Inte minst saftigt är garantin för i alla fall ett derby i dessa semifinaler.
Mest fascinerande vore kanske en helt med dels ett Oil Firm och dels ett Norra London-derby.
Arsenal har haft en tämligen bekväm resa mot semifinalen där Southampton med baksmälla stod för det tuffaste motståndet.
Får sägas vara semifinalernas outsider sett till motstånd och sin egen tuffa säsong.
Där finns en psykologisk fördel mot Tottenham men tvärtom mot Chelsea och Man City.
Chelseas väg till semifinalerna har varit något mer besvärlig.
De klarade sig undan Premier League-motstånd i de tre första omgångarna för att därefter lottas på england football championship betting tips mot Man Utd i sjätte omgången.
Ett på pappret tufft motstånd som däremot blev en övertygande seger.
Tottenham har helt sluppit ifrån Premier League-motstånd på vägen till Wembley.
Det var ändå inte en resa utan skrämselinslag.
Wycombe var bara minuter från att slå ut Tottenham på White Hart Lane, men därefter har Tottenham varit bergsäkra mot först Fulham och sedan Millwall.
Man City är de som har tagit den svåraste vägen till semifinalerna även om de har gjort förhållandevis lätt sak av den.
Trots tre bortamöten mot andra Premier League-klubbar var det faktiskt Huddersfield i femte omgången som spretade emot mest och tvingade fram omspel.
Semifinalerna har precis lottats och blev som följer: Chelsea — Tottenham Ett möte som bara kan beskrivas som helt jämnt på förhand.
De båda lagen har vunnit varsin match mot varandra den här säsongen, det vill säga respektive hemmamatch.
Där finns också mycket ont blod mellan de båda klubbarna så vi har att se fram emot en på förhand tuff semifinal.
Tottenham såg i matchen på White Hart Lane ut att ha hittat en fungerande taktik på Chelsea, men kommer troligtvis behöva klara sig utan Harry Kane.
En match som kan sluta mer eller mindre hur som helst men där Chelseas större erfarenhet av liknande stormatcher ger dem ett litet övertag.
Arsenal — Man City Arsenal hade nog hoppats på Tottenham och bävat lite inför Chelsea.
De fick varken fågel eller fisk men Man City var knappast en bra lottning för dem heller.
De hade behövt möta Tottenham och Man Utd för att kunna sägas ha haft en bra chans att vinna FA-cupen.
Pep Guardiola kommer att blåsa på offensivt och hoppas på det bästa då Man City inte har så många till andra till buds stående medel.
Arsenals backlinje kommer ge dem tillräckligt med yta för att det ska kunna hålla för dem i den här matchen.
Man City är klara favoriter att nå finalen.
Tillbaka på Betting in football tips Bridge.
Det är den senaste engelska fotbollsmatchen som Man Utd och José Mourinho har förlorat.
Den gången var det naturligtvis inte bara en fråga om en förlust.
Ett pånyttfött Chelsea under Antonio Conte gjorde mos av Man Utd den gången, bland annat efter att ha tagit ledningen efter endast 29 sekunder.
Ikväll drabbar de alltså samman på Stamford Bridge igen.
Den här gången i FA-cupen då det ska avgöras vilka som gör Man City, Arsenal och Tottenham sällskap i semifinalerna på Wembley i april.
Där finns inga omspel.
Det ska avgöras ikväll på Stamford Bridge, om så genom förlängning och straffar om det ska behövas.
Det är en match med mycket prestige mellan de båda klubbarna som båda har höga ambitioner.
Men prestigen är också i hög grad personlig genom José Mourinhos historia i Chelsea.
Ingen manager, särskilt inte Mourinho, gillar att förlora, i synnerhet inte att förlora stort, och det syntes på Mourinho att han tog 0-4-förlusten mot Chelsea på Stamford Bridge extra hårt.
Varje manager har sina personliga rivaler och dessa kan skifta över tid.
José Mourinho har onekligen gjort sig känd genom åren för den typen av personliga rivaliteter, som har skiftat beroende på tidpunkt och sammanhang.
Det blev hetsigt med både Rafa Benitez och Arsene Wenger i England, med Claudio Ranieri med flera i Italien, och med Pep Guardiola i Spanien.
Med så många storklubbar i Premier League, och med så många managers av hög kaliber, är det precis som Mourinho uttryckte det i början av säsongen svårt att fokusera endast på en enda.
Den kommentaren gällde så klart den rivalitet alla trodde skulle vara den hetaste, mellan Mourinho och Guardiola, men gäller rimligtvis alla tänkbara konfigurationer.
Ändå finns där tydliga frön till att en särskild personlig rivalitet är på väg att utvecklas mellan José Mourinho och Antonio Conte.
Där finns alldeles tydligt prestige de båda emellan, från båda håll.
En prestige som rimligtvis grundas i att de båda är konkurrenter med sina respektive klubbar, men också i deras gemensamma koppling med Chelsea.
Det är också en rivalitet med en annorlunda dynamik.
José Mourinho har haft för vana att ha överhanden i sina tidigare rivaliteter, att kunna slå från en position av styrka.
I generell mening kan han också göra det mot övriga managers i Premier League, eller åtminstone känna att han utgår från en jämn och balanserad styrkeposition.
Mot Arsene Wenger har José Mourinho alltid kunnat hävda övertaget, både i termer av det egna lagets relativa styrka och sitt eget personliga facit mot Arsenal och Arsene Wenger.
Detsamma kan till stor del sägas om Rafa Benitez även om denne lyckades ge några nyp tillbaka i Champions League, men på det stora hela slog och slår Benitez ur underläge.
Jürgen Klopp och Mauricio Pochettino är två managers med vilka Mourinho aldrig riktigt har kolliderat.
Det kan onekligen komma att förändras, inte minst med Klopp i och med att han är manager för Liverpool.
Men även om de är managers för två farliga konkurrenter så har de ännu inte meritlistan som krävs för att försätta José Mourinho i något underläge.
En riktig kollision blev det naturligtvis mellan Mourinho och Pep Guardiola i La Liga.
Det går knappast att diskutera att Guardiola är en av de managers som har gett Mourinho mest huvudvärk och att de i allt väsentligt är jämnspelta i sin rivalitet, men Mourinho vet också att han slet ligatiteln från Guardiola i Spanien och att han lyckades krypa under skinnet på honom i den rivaliteten.
Men med Antonio Conte är det så här långt annorlunda.
Tre raka ligatitlar i Serie A är ingen dålig grund att stå på.
Contes debutsäsong i Chelsea gränsar också till det fantastiska, och han ser onekligen ut att vara på god väg att defilera hem ligatiteln redan under sin första säsong, och göra det precis lika överlägset som José Mourinho gjorde för tolv år sedan.
Att Antonio Conte är Chelseas manager har stor betydelse för rivaliteten.
José Mourinhos status som Chelseas främsta manager har så här långt varit ohotad men hotas nu av Conte.
Conte är dessutom den förste som är på väg att nå stora framgångar med Chelsea med ett lag och en taktik som inte i någon mening är ett direkt derivat av José Mourinhos första lagbygge.
Antonio Contes succé med Chelsea blir alltså en törn i sidan på Mourinho.
Inte mindre så klart eftersom det följer så direkt på Mourinhos egen avslutning i Chelsea.
Conte har gjort blivande ligamästare av ett lag som fullständigt föll samman under Mourinhos england football championship betting tips säsong i Chelsea.
Mourinho fick sparken från Chelsea för att i praktiken ersättas av Antonio Conte.
Vi kan se att det är något som också stör José Mourinho.
Där har kommit flertalet förstulna kommentarer under säsongen hur Chelsea har en fördel den här säsongen som inte behöver spela i Europa, hur Antonio Conte hyllas som ett geni för en defensiv taktik som han själv blivit kritiserad för, anspelningar på spelarnas ansvar för Chelseas fiaskosäsong och så vidare.
Det är inte en personlig rivalitet som bara går åt ena hållet.
Det finns en liten djävul i Antonio Conte också, precis som sig bör.
Naturligtvis är han medveten om den Mourinho-formade skuggan i Chelsea, liksom han är medveten om José Mourinho och Man Utd som en konkurrent i Premier League.
För att inte säga sig tro på mindgames, så sköter han sina mindgames rätt snyggt.
Vilket är betydligt lättare att göra när man som Antonio Conte och Chelsea för närvarande gör befinner sig i överläge och i förarpositionen.
Underläge är ett ovant läge för José Mourinho att befinna sig i.
Men med den stora 0-4-förlusten på Stamford Bridge senast är det oundvikligen där han för tillfället befinner sig, och där han riskerar befinna sig än mer efter kvällen.
Varje tid har sina speciella manager- och klubbrivaliteter.
Vad jag tror vi ser är de första kapitlen i denna tids nya managerrivalitet mellan Antonio Conte och José Mourinho, och en fortsättning och förnyelse på en redan pågående rivalitet mellan Chelsea och Man Utd.
Och precis som för tio år sedan med Chelsea i förarsätet.
Men till skillnad från för tio år sedan med José Mourinho i baksätet.
Å andra sidan är det få roller som José Mourinho spelar bättre än rebellen som slåss med etablissemanget.
Ännu en manager har fått sparken med vad man bara behöver en nypa av god vilja för att kalla för märklig timing.
Det var i fredags eftermiddags som Norwich meddelade att de och Alex Neil gick skilda vägar.
Ett beslut som kom bara några få timmar sedan Neil själv suttit på en presskonferens och förklarat varför han var rätt manager att leda Norwich framåt.
Märklig timing i det lilla således.
Men också märklig timing i det stora.
Att Norwich skulle kunna tänka sig att sparka Alex Neil var något som diskuterades redan för tre-fyra månader sedan när det började se ut som om Norwichs säsong var på väg att falla samman.
Om Norwich hade hoppats få någon betydelsefull effekt av sitt beslut så var det kanske då det skulle ha fattats.
Istället fattar alltså Norwich detta beslut i mitten av mars i ett läge där deras förhoppningar om playoff-spel ser så små ut att det bara kan beskrivas som rent önsketänkande.
Det viktiga med att fatta beslut handlar inte bara om att fatta bra beslut utan minst lika mycket om att fatta besluten i rätt tid, att inte vänta för länge.
Beslutet kom antingen för sent om Norwichs styrelse ville ha någon effekt på utfallet den här säsongen.
Om inte så hade det kanske varit snyggare att låta Alex Neil spela av säsongen med Norwich och göra en förändring innan sommaren.
Beslutet är alltså inte fattat i rätt tid.
Den återstående frågan är således om beslutet var bra?!
Alex Neil är en av den engelska fotbollens yngsta managers.
Han är i själva verket bara 35 år gammal och han var 34 år gammal när han lite från ingenstans tog upp Norwich till Premier League igen, genom att vinna playoff-finalen mot Middlesbrough i maj 2018.
Då hyllades han som en hjälte.
Därefter har glorian fallit något på sned.
Där finns naturligtvis resultaten som under de två följande säsongerna inte har gått Norwichs väg.
För det första åkte de omedelbart ur Premier League igen efter en tämligen svag säsongsavslutning där laget till stor del verkade dränerat på energi.
För det andra har den här säsongens mål att slåss om automatisk uppflyttning förbytts i troligtvis missat playoff-spel.
Men där finns även annat vid sidan av resultaten som med tiden har talat till Alex Neils nackdel.
Hans ringa ålder och bristande erfarenhet har gjort det svårt för honom att hantera spelartruppen, i synnerhet några av Norwichs äldre spelare som inte är mycket yngre än Neil själv.
I en krävande miljö som The Championships toppenstrid blir detta en belastning.
Norwichs supportrar har slitits mellan hopp och förtvivlan under säsongen där Alex Neil har skiftat mellan både taktiska uppställningar och laguttagningar från match till match.
En konsekvens av detta har blivit ett svagt försvarsspel.
Inte heller är det något som ingjuter auktoritet och förtroende i spelartruppen, istället ger det intryck av en manager som inte riktigt vet vad han vill.
Alex Neils agerande på transfermarknaden har också förbryllat många och desillusionerat både spelare och supportrar.
Många undrade om det verkligen var rätt beslut redan sommaren 2018 att sälja Bradley Johnson, lagets mittfältsmotor, till Derby County.
När Neil i januari i ett svep sålde både Martin Olsson och Robbie Brady var det ett beslut som bara väckte förvirring.
Det var beslut som allihopa indikerade ett förhållandevis svagt grepp om trupplanering.
Det blev inte bättre av att Alex Neil under några matcher sedan han sålt Martin Olsson fick spela högerbacken Steven Whittaker som vänsterback.
Där har också värvats ett överflöd av mittfältare samtidigt som flera av Norwichs yngre spelare har hållits utanför laget.
Alla managerbeslut måste till största delen handla om framtiden.
Norwichs styrelse måste fråga sig om de anser att Alex Neil är rätt manager att leda lagets fortsatta utveckling under den här säsongen och inför kommande säsonger.
De har inte råd att fastna i sentimentaliteter om att Neil är en ung och poppig tränare som dansade en vår.
Det är svårt att inte känna att Norwich fattade ett bra beslut.
Det är däremot också svårt att känna att de fattade beslutet i rätt tid.
Alan Irvine tar därför över Norwich på ställföreträdande basis.
Irvine med tidigare om än tämligen kortlivad erfarenhet från West Brom.
Hans start blev halvbra givet att Norwich åtminstone tog en poäng hemma på Carrow Road mot Blackburn, en match där Blackburn hade ledningen med 2-1.
Men det var inte ett resultat som tog Norwich närmare något playoff-spel.
Men vem tar över Norwich därefter?
Det här har varit den tuffaste säsongen i The Championship på väldigt länge, kanske någonsin.
Det enda vi kan säga med någon form av säkerhet är att det kommer inte bli lättare, i all synnerhet inte nästa säsong.
Minst hälften av de klubbar som nu imponerar i toppen av tabellen kommer vara kvar i serien.
Andra klubbar kommer bli ännu bättre.
Några namn har naturligtvis nämnts.
Gary Rowett inte minst, men det är å andra sidan ett namn som har nämnts i samband med mer eller mindre varenda engelsk klubb som har sparkat sin manager sedan han nesligen fick sparken av Birmingham för några månader sedan.
Mark Warburton, som lämnade Rangers under mystiska former, pratas det också om.
Intressant nog pratas det också om betydligt större namn än så.
Telegraph rapporterade exempelvis att Norwich hade stora förhoppningar om att anställa Alan Pardew som nästa manager.
Andra källor lät meddela att Roy Hodgson även han var ett aktuellt namn.
Det här är managernamn som vi vanligtvis förknippar med Premier League snarare än med The Championship.
Men med en väsentligt ökad konkurrens om managerposterna i Premier League på senare år, inte minst från och med den här säsongen, så kan det vara på väg att bli ändring på det.
Är managers som Alan Pardew, Harry Redknapp, Roy Hodgson, David Moyes med flera framöver intresserade av att jobba i England så är det troligtvis i The Championship de kommer hitta jobben framöver.
Det är där de kommer hitta de lediga jobben i några av de riktigt stora klubbarna i England.
Norwich har en tradition som definitivt kan räkna in dem bland dessa klubbar.
Det enda som krävs är att de sväljer sin egen prestige, kavlar upp skjortärmarna och gör skitjobbet.
Gräddfilen i Premier League är i vilket fall som helst på väg att ta slut.
Världens bästa andraliga är däremot inte fy skäms det heller.
En manager som med 380 matcher som england football championship betting tips för Millwall under bältet mer än kanske någon annan vet precis vad det innebär och vad som krävs för att spela för Millwall.
Att det krävs något mer än enbart tekniskt fotbollskunnande.
Millwall är beläget i Londons södra delar, i ett område baserat till stor del kring hamn- och varvsindustrin, en grogrund för både en hård arbetarklasskultur och social utslagning.
Det är en smältdegel som genom åren har gett Millwall en speciell supporterbas vars dåliga rykte har fått vingar.
Men det är en kultur som inte bara har taggarna utåt utan även taggarna inåt.
Det är en kultur som ställer särskilda krav på sina spelare.
Spelare som jobbar hårt, spelar med kroppen och inte klagar och gnäller är sådana som uppskattas på The Den.
Det läggs samtidigt inte heller några fingrar emellan i kritiken mot spelare som inte anses motsvara dessa krav.
Det håller alltså inte att vara någon ömfoting om man ska spela i Millwall, man behöver vara stark.
Det är ett skäl till att Millwall inte har för vana, till skillnad från många andra klubbar i Football League, att låna unga spelare från storklubbarna i Premier League.
Det händer men är inte alls lika vanligt.
Millwall har inte normalt sett visa sig vara en miljö som passar dessa spelare särskilt bra, och det är få som har gjort något riktigt avtryck.
En av dem som däremot lyckades göra avtryck och som frodades i den miljön är Harry Kane.
Tottenhams alldeles egen star striker med andra ord.
Han befann sig under våren 2012 på lån i just Millwall, som då kämpade för att hålla sig kvar i The Championship.
En tuff tid och en tuff miljö.
Men det var en miljö som passade en då 18-årig Harry Kane utmärkt.
Sju mål på Millwalls 14 sista matcher höll dem kvar i The Championship, bland annat ett matchvinnande mål mot Portsmouth.
I slutet av säsongen utsågs Kane till säsongens unga spelare av Millwall, en utmärkelse som verkligen inte i normala fall delas ut till inlånade spelare.
Men med hårt arbete och en stark attityd var det omöjligt att inte ge honom priset.
Idag möts de så igen.
Och det är kanske inte så konstigt att Harry Kane har visat sig så framgångsrik för just Tottenham, ett lag som under Mauricio Pochettino även det bygger så mycket av sin identitet och sin framgång på kollektivt och hårt arbete.
Precis som Millwall så bygger Tottenham också mycket av sitt lag runt unga och ofta hemlagade spelare, stöpta i klubbens kultur.
Tottenham har sina Harry Kane, Danny Rose, Harry Winks med flera.
Spelare som är uppväxta i och runt Millwall och som har fostrats i Millwalls klubbkultur sedan barnsben.
De är inte bara mycket lovande fotbollsspelare, de är också lovande Millwallspelare.
Neil Harris har alltså, kanske utifrån egen erfarenhet valt att tillämpa en utpräglat lokal klubbmodell för Millwall.
Det är en modell som dessutom har börjat fungera riktigt bra.
Millwall är obesegrade i ligaspelet sedan veckan innan jul, när de förra helgen släppte in ett mål mot MK Dons var det första målet Millwalls släppte in sedan den 21 januari.
Samtidigt som Millwall är obesegrade i League One sedan mitten av december, och som en följd arbetat sig upp till playoff-plats, har de alltså arbetat sig hela vägen fram till den sjätte omgången av FA-cupen.
Vilket naturligtvis betyder att de inte har förlorat i cupspel heller.
Det är ingen tillfällighet att Neil Harris precis utsågs till månadens manager i League One.
Millwalls resa i FA-cupen har knappast heller varit den lättaste.
Om Arsenal kan utses till den här säsongens pyttedödare i FA-cupen så vore det lätt att utse Millwall till jättedödarna, eller i alla fall Premier League-dödarna.
Tre Premier League-klubbar har begett sig till The Den, tre Premier League-klubbar har åkt ur FA-cupen en efter en — Bournemouth, Watford och Leicester.
Men nu blir det naturligtvis tuffare.
Dels är Tottenham naturligtvis en betydligt svårare motståndare än någon av de tre tidigare motståndarna, dessutom ett Tottenham som rimligtvis borde vara rätt sugna på den där FA-cuptiteln.
Dels måste nu alltså Millwall för första gången den här säsongen lämna tryggheten i sitt eget hem, lämna The Den och istället spela på White Hart Lane.
En cupsaga fick sitt slut igår när Lincoln City begav sig till en annan arena i norra London och till sist fick se sig besegrade med 0-5.
Det mesta talar så klart för att nästa cupsaga tar slut idag och att Millwalls resa i FA-cupen slutar mot Tottenham, på White Hart Lane och i kvartsfinal.
Samtidigt finns det en styrka som kanske alla Millwallspelare bär med sig.
Vetskapen att om de klarar av att spela fotboll på The Den så klarar de helt säkert också av att spela fotboll på White Hart Lane.
Och klarar de av att spela fotboll på The Den och på White Hart Lane så klarar de också av att spela fotboll på Wembley.
Och den vetskapen kan inte ens alla Tottenhams spelare säga sig ha.
Men så har inte alla av dem tillbringat ett halvår på The Den och med Millwall heller.
Det har däremot Harry Kane.
Och chansen får väl sägas vara ganska god att Millwall den här gången får se sig själva på den spetsiga änden av Harry Kanes målskytte.
Han är måhända inte en av dem.
Men han lärde sig ett och annat av dem.
Ålder: Bor: Sundsvall Gör: Producerar insikter och åsikter Bäste spelare just nu: Eric Cantona Bästa fotbolls- minne: Många bra minnen, men Uniteds FA-cupfinal mot Everton 1985 när Norman Whiteside avgör i förlängningen, med Kevin Moran utvisad, är ett av de första och starkaste.

Killing_Spree

23 Comments

  1. Visit Casino read reviews Guts Casino Guts Casino HOT Hot Casino rec Recommended Casino Accepts players from United Kingdom Accepts players from.

  2. YOU ARE THE NEXT BILLIONAIRE -- You just graduated and your uncle gave you $10 000 to start your career. You still have a long road.

  3. Free onlinegames. Double Down Casino. Casino games no deposit, play free slot games. Treasure Island Jackpots Casino: 30 Free Spins on Small Soldiers.

  4. Som tredje spår tar hon sig an ”The crying game”, även det ett av de bättre... 2012 och Lupe Fiascos album Food & Liquor II: The Great American Rap... James Bond title songs, as a rule, have the name of the movie in the chorus.... for Diamonds Are Forever — he was at the casino playing roulette. 11.

  5. Those with a need for speed can bet on a good time at three venerable. Gulfstream Opens Main Track for Training | Gulfstream Park South Florida Horse.

  6. ... who like a flutter on Roulette can I suggest some FREE software which I have had some success with, in taking bookies casino bonuses off them. Â. wilco, free slot machines play now, grosvenor casino, play n go casino, free slots to play,. poker hands to beat the dealer, and also allow a Bonus Bet on your 7-card hand.

  7. A funny strip game, toy should cathe beer! if you cath many beer the girl take off her more clothes... very funny. Suget 20 sep 2005 Klick: 846 133 Betyg: 85%.

  8. Vonbets offers best free online casino games to try for fun, variety, and convenience. You can play our 1000+ casino games on your PC or laptop or mobile.

  9. Online Gambling Australia Legal – zara schofield Is Playing Yahoo Online Sports. Varje casinosajt är givetvis helt fri att konstruera sin egen insättningsbonus,.

  10. About:.. casino online Howard johnson. vegas slots gratis casino When Brian. Casino Punch Bets Casino Quackpot Casino Casino Quatro Casino Queen.

  11. city car driving games free download full version for pc. Säg det bonus casino journey då fort, mobile rpg online for phones games ty jag vet så. games äro vi games of free madagascar penguins till sammandrabbningarna mellandem.

  12. Men's Pinstripe Suit Bachelor Party Invitations.. 5" X 7" Invitation Card. Spara Läs mer på zazzle.com. Slot Machine Wedding Invitation 5" X 7" Invitation Card.

  13. Dagens freespinns på paf flowers, games 3d online.. Read a review of the popular Microgaming slot Thunderstruck II and play this online casino game for free.

  14. Slot machine strategy jackpot australian online casino 4. jackpot party casino slots download trucchi How to win on slot machine slot machine pics. Casino.

  15. På Oddsbonusar.se hittar du de hetaste bonusarna för odds, betting och. där den vanligaste är insättningsbonusar där spelbolaget matcher din insättning upp.

  16. A set of isometric dice icons in thin line style; Simple Set of Gambling Related. of dice on the white background; fun game icons set; dice icon; Casino game of.

  17. uk. horseshoe casino louisiana. mobile casino game online shreveport. Gambling · Online Bonus Free Poker 580 Casino Casino Deposit.

  18. Online free slot game, gratis spelletjes online. Play 30+ FREE 3-reel and 5-reel slots: Prosperous Fortune, Treasures of Egypt, Flaming Crates, Magic Wheel,.

  19. Advertising Age, New York. 431 491 gillar · 13 638. Advertising Ages foto.... has directed a new campaign for U.K. anti-gambling charity Gamble Aware,.

  20. Malmo Football Club results. Forthcoming fixtures & betting odds also available. Courtesy of Soccerbase.com, the Football Betting Site.

  21. Plenty of gambling books explain how to play the games; that's Gambling 101.. Racetrack Betting; Roulette; Sic Bo; Slot Machines; Sports Betting NFL; Texas.

  22. Prediction and statistics of the football match Sandvikens IF - Akropolis IF of Sweden Div 1 Norra of 04/17/2017. Also available all the predictions of the day of.

  23. Detta är dock inte fallet hos Gala Casino som istället satsar på casinospel från. mixed media sculpture; Bordertown outpost casino seneca mo promotions.

Add camments

. *